Det vackra folket, del I

Medan det i det gamla Kina var self made starka affärskvinnor som var skönhetsförebilder, är dagens gudinnor skönhetsmissar, modeller och filmstjärnor. En vän som är varumärkeskonsult och dagligen känner unga kineser på pulsen menar att det finns reklam överallt och den styr vad som är vackert och inte. (Låter bekant, va? Men enligt henne fullständigt avgudar unga kineser reklam och styrs ännu mycket mer av det än i väst – förmodligen för att det inte funnits lika länge som hos oss). Och kungen av reklam är (som vanligt...) västerländska lyxmärken, som visar vägen för vad som är status och vilka ideal som gäller.

Linda Evangelista, Daria Werbowy, Penélope Cruz och andra västerländska skönheter blickar ner på gatan från jättelika tavlor. Därför är en västerländsk look med stora ögon, högt näsben och stora, putiga läppar det vackraste en kvinna kan ha (och som jag nämnde tidigare plastikopererar var och varannan ung kvinna sig för att bli “snygg”). De mångtusenåriga kinesiska skönhetsidealen med mandelformade ögon och små nätta ansiktsdrag verkar ha bleknat bort.

(L’Oréals ansikte i Kina. Inte särskilt asiatiskt utseende, eller hur?)

Själv är jag i och för sig västerlänning, men väldigt lång och en red head precis som Ellen, och detta är ändå bara för mycket för kineserna. Dagligen upplever jag “Pretty Woman”-scenariot där jag kliver in i en butik (tänk er en Sunset Boulevard-store slash kinesiskt lager) och möts av fnissningar följt av tre expediter som alla samtidigt vill tala om att jag faktiskt har för stora fötter. Så stora fötter kan bara man inte ha. Punkt. Suck.

Hur upplever ni det här? Tänkte särskilt på Sydafrika – har man en blandning av traditionellt afrikanska och europeiska skönhetsideal? Läs del II.